För Du är ju Stor

-När kommer jag att få ett större bord mamma? Det är en fråga som jag hör dagligen. Du Stora sitter böjd över barnkammarmöbeln (litet bord och tre små stolar, modell IKEA) och Du drar långa raka streck med penna och linjal. Vi har plockat fram en skrivbok och Du har själv skrivit ditt namn och noga bokstaverat H Ä R Ä R V Å R A T A L F A B sen tog det slut med plats. Vid det lilla lilla bordet i barnkammaren fylls boken av bokstäver, teckningar och ritningar till hus och viktiga maskiner. Pennan, linjalen och ett förstoringsglas förvaras i en burk högt uppe på Din hylla så att inte Lilla ska nå dem. Du kan ta ner dem själv ändå, för Du är ju stor. Men det är lite trångt att jobba vid bordet tycker Du. Särskilt när Lillasyster också ska vara med. Samtidigt är det så mycket roligare att jobba just i barnkammaren än i tex köket. Lösningen? Ett köksbord i barnkammaren. Ett riktigt stabilt, med två stabila stolar till. Beställningen är lagd, det kommer en påminnelse varje dag. Jag måste bara hinna fixa. Tålamod är också en dygd...

Ord Påverkar Handlingen

Jag är en person som tycker att det är viktigt med ord. Att hur vi formulerar oss formar den verklighet vi lever i. De ord och de metaforer som vi använder påverkar hur vi agerar, vad vi minns och hur de runt om kring oss svarar. Dessutom är jag barn till en språkfokuserad jurist. Lilla Du verkar har plockat upp stafettpinnen. Ord påverkar handlingen. Hört i helgen:

Stora: Mamma Lilla puttade mig! Hon måste säga förlåt!

Lilla: Nehej

Stora: Joho

Lilla: Nehej

Stora: Joho, hon gjorde det jag lovar!

Jag: Lilla puttade du Storebror?

Lilla: Nehej, jag har inte puttat honom. Jag SLOGDE honom!

När i ditt två och ett halvt år långa liv har du hunnit plocka upp det här? Eller kommer det med generna? Framförallt kan jag ju fundera på vartåt det barkar, och vilka krav på exakta formuleringar som ligger i min framtid. Tur att äpplet inte faller långt från trädet och att jag är förberedd!

Med Legobilder Upptryckta i Ansiktet

Igår jobbade jag sent. När jag kom hem fick jag tydliga order av pappa att Du Stora väntade på att jag skulle mysa, släcka lampan och stoppa om. Jag smög in i barnkammaren. Klättrade upp för stegen till Din säng. Du hade bäddat ner både din lila och din orangea dinosaurie brevid Dig. De hade filt och kudde och en egen leksakskatalog. Tyligen tyckte de om Hello Kitty. Du låg på din katalog. Med legobilderna upptryckta i ansiktet, glasögonen på sniskan och lampan tänd. Jag bäddade ner Dig, tog av Dig glasögonen, Släckte lampan och plockade bort båda katalogerna. Sen myste jag lite innan jag lämnade Dig för natten. Min stora stora kille.

I En Liten Hemlig Ask

Lilla du kramar mig så underbart. Med HELA kroppen. Du viker benen runt min midja, håller armarna hårt om halsen, viker in huvudet och vill vara så alltid alltid. Varligt tar jag bort dina armar, då får jag en puss. Ibland på kinden. Ibland på pannan. Ibland på munnen. - Jag eeeeelskar dig mamma säger Du så att mitt hjärta sväller i kroppen. Snart, snabbare än man tror, så blir Du stor. Då vill jag minnas känslan av dessa kramar mot min kropp. Jag lagrar kroppsvärmen och kärleken inuti mig. I en liten hemlig ask. En som alla "jag hatar dig mamma" kommentarer i tonåren aldrig kan förstöra.

Jag Vet att Det är Värt Det

Ibland lägger jag av mig mina vanliga kläder och förvandlar mig till en hjälte... En fritidspolitiker. Stora kallar det för "bestämmarjobbet" (tillskillnad från "räkna pengar jobbet"). Lilla tycker bara att jag ska strunta i det och alltid alltid vara hemma med henne och Storebror. Och det är klart att jag gärna vill vara hemma hos Er. Hinna träffa Er varje kväll. Mysas, äta middag, titta på Bompa, somna i Era sängar. Men jag har en övertyglese. Och en dag när Ni kanske läser detta, hoppas jag att Ni kan förstå att jag faktiskt gör det till stor del för Er skull. För här på mitt "bestämmarjobb" tar jag ansvar och ställning för Er nutid och Er framtid. Jag vet att ett beständigt demokratiskt samhälle bygger på att det finns människor som är beredda att lägga en del av sin tid. Av sitt engagemang. Av sitt liv. Jag vill bidra med min kompetens för att hjälpa till att bygga det samhälle som jag och många andra ska lämna över till Er. Er och Era vänner, Era ovänner också för den delen. Och det tar lite tid. Tid från Er, men för Er.

När ni blir större så hoppas jag att Ni ska förstå att jag är principfast, har integritet och en stark tro på ett bättre samhälle. Att jag tror på allas lika rätt och värde. Att jag är beredd att kämpa för det och för många andra saker. För så viktiga frågor kan man intebara klaga på utan att göra något, inte bara lämna till "någon annan" att fixa. Jag kliver fram och tar ansvar. Jag saknar Er varje gång, men vet att det är för Er och för alla andra som är svaga i samhället....

Undrar Vad Min Feng Shui Bok Säger om Det?

När jag och pappa ska gå och lägga oss så uppmärksammar vi en annorlunda inredningslösning. Jag vet att jag kom in i sovrummet och överaskade två små Riddare som hade fullt upp med bus, men ärendet i sig gjorde att jag inte kom ihåg att fokusera på orsaken till era skyldiga miner och fnitter. Vi fokuserade på att plocka ihop kojan i vardagsrummet istället. Eller. Stora fokuserade på det. Lilla fokuserade i stället, som vanligt, på att INTE hjälpa till. Hon är för trött. För liten. För kall. För varm. Eller helt enkelt bara borta! I en garderob eller under ett bord. Jag och Stora hjälptes åt. Vi letade reda på Lilla som till slut hjälpte till lite i vart fall. Besöket i sovrummet föll i glömska snabbar än jag hann säga -Nu är det dags att.... På städningen följde Sagor och Nattning. Somna i Lillas säng. Krypa upp i Storas. Somna där också. Försöka vakna en stund i varje fall.

Men när överkastet ska tas av vår säng blir vi påminnda. Underifrån sängen hörs galloppljud och gnäggande. Ni har byggt ett stall under vår säng. Inpetade under min sida av sängen låg era käpphästar, varav Lillas låter när det rör sig. Galopp galopp iiiihiii. Där fanns även mat till hästarna. Alltså inte bara inkastade där utan mer genomtänkt bosatta där. Jamen ett stall i sovrummet, varför inte? Undrar vad min feng shui bok säger om det?

En Lördagsförmiddag i November

Lördagsförmiddagar är bäst. Ni sover längre. Kommer upp och myser en stund i min och pappas säng. Sen tittar Ni på TV och vi får sova lite till. Idag byggdes det även en koja under soffbordet. När Ni börjar bli hungriga kommer Ni in till oss. -Nu är det dags att vakna! Mer mys i sängen. Ibland bus också. Sen frukost tillsammans i köket, länge länge. Vi pratar om veckan som varit, om vad vi ska göra i helgen och om vad som rör sig i era huvuden. Sen springer Ni iväg och jag och pappa får läsa tidningen och dricka en kopp till med kaffe. Om Vi inte har något inplanerat förstås. På våren och hösten är det Knytte och Mulle i Mölnbos skogar. Då kokar vi varm choklad, brer smörgåsar och packar ryggsäckar med matsäck och sittunderlag.

Nu är Mulle och Knytte slut sen fler veckor tillbaka. Idag bestämde Vi oss för att ta en promenad upp på Torekällberget. Vi skulle titta på djuren och fika. För ovanlighetens skull så här i november så sken solen från en klarblå himmel. Backen uppför till berget var brant. Stora pustade och stönade, oj vad jobbigt. Jag sa att om det var så jobbigt så behövde Vi nog träna på att gå upp för backen. Varje dag. Då, helt plötsligt, fanns det energi för att hoppa jämfota upp för backen, eller springa där det var som brantast. Lite trött var Stora längst upp ändå, men med tanke på hoppandet var det inte särskilt konstigt. Tänk att ha en femårings ork! Lilla varken pustade eller hoppade. Hon åkte nya fina vagnen. Den röda. Som rullar som på moln.

Djuren var spännande, Vi kom lagom till att ett mellanmål skulle delas ut av personalen och fick lära oss vad djuren heter och vad det tycker om att äta på. Alla utom korna. De ville hellre ligga i solskenet och ta det lugnt än springa efter ett par äppelbitar. Men Vi känner ju kor. Massor utav kor, inget nytt där. Där Vi bodde förut hade Vi ju kor på gården, så korna fick gärna ligga i solen och ta det lite lugnt. Stora pratade om att vissa kor drar kärror, de med horn. Vilket ledde oss in på en diskussion om vad det är som är så speciellt med oxar. - vad betyder kastrerad mamma? Det är inte alltid lätt, valet att försöka vara pedagogisk!

Efter den prövningen kom Vi fram till att det var dags för fika. Ni mina små tokiga ville ha varsin glass. Så här mitt i kalla hösten. Jag försökte övertala er att ta något annat, men gav upp. Isglass blev det, och sen fick ni springa Er varma inne på cafét i deras lekhörna innan det var dags att gå ner för berget igen. Det tyckte Stora var lättare; nedför. Jag försökte förklara nackdelarna med att springa i branta utförbackar. Problemen som det innbär när man måste stoppa. Stora såg inte problemet på samma sätt. Bara möjligheter. -Jag kan ducka mamma! När det kommer grenar. Hoppa när det kommer stenar så då gör det inget att det inte går att stanna. Då blev mitt mammahjärta oroligt. Och Stora fick lova att inte göra sån't..... aldrig aldrig, eller i vart fall inte när jag ser på. Jag försökte att inte tänka på det mer och vi gick hem och gjorde våfflor. Ni fick busbitar att äta i kojan under soffbordet medan Ni väntade på att det skulle bli klart. Spännande! Så spännande att när det väl var dags för att äta våfflorna i köket var Ni inte särskilt hungriga längre. Men så kan det gå. Ett pris väl värt att betala för känslan jag får när jag ser Er smita in i kojan och ha bus-picknik tillsammans på äkta mattan...

Så var ytterligare en lördagförmiddag lagd till historen. Även denna full av minnen. Soliga, kladdiga utflykts-, glass-, koj- och våffelminnen.

Vara Tystare Utan att Vara Helt Tyst

Att somna är svårt. I vart fall om man är Du, min Lilla. Till Storebror har jag alltid bara sagt, efter att sagorna var lästa och myset avklarat: -Ligg still, var tyst och blunda! Sen har det bara varit en tidsfråga. Men inte till Dig Lilla. Nej A, Du kan inte koncentrera Dig tillräckligt länge för att vara still. Eller tyst. Lite likt Ronja har Du kommit fram till att Du inte kan vara tyst om Du inte först låter. Eller ligga still om Du inte först rör dig. Avsaknaden av rörelse definieras ju av rörelsen i sig. Det samma gäller ljudet. Sen handlar det ju om definitioner. Stilla med HELA kroppen, eller kan man röra armar och ben när man ligger still på samma plats? Att röra sig utan att flytta sig. Det är svårt att argumentera med en 2 ½ åring som ställer frågor som de Stora Filosferna inte klarar av. Sen har Du ju kommit fram till att man kan prata tyst. Viska. Man kan ju vara "tystare". Utan att vara helt tyst (tyst tystare tystast???). -Men Jag pratar inte Mamma, Jag är tyscht! Viskar Du fram. Fingerramsor. Räkneramsor. Alfabetssången (sic!). Ledmotivet till små Einsteins. Ramsor som jag aldrig ens hört. Små sagor. Allt det viskas fram i halvmörkret.

Mormor säger att Du sjunger mest när Du sitter vid matbodet. Men det är inte helt sant. För, Oj vad du sjunger när Du ska sova. Det är såklart ett nöje att lyssna på Dig, underhållsvärdet går icke att förneka. Vissa sånger är "best of varianter"; -här kommer pippi långschtrump, tjolahej, guld och en villa är bra att ha! Andra är fonetiskt utfunderade som -Duschen eller snickebo nu kommer jag igen! och - ja må du sleva i undrande år. Andra är egna blandningar: -Heja Bamse starkast är vår Bamse Bamse spindel klättra upp för trän Hoppade han till Tallegren gjorde illa sitt lilla ben... Jag vill ge Dig Nobelpris för Din kreativitet. Samtidigt som jag bli galen. Jag försöker fokusera på ett hav av tålamod. Fokuserar på att se det framför mig. Ett hav... ett stort stort hav... Vilket alltsom oftast leder till att jag somnar. När jag vaknar sover Du. Jag klättar upp i Storebrors säng och somnar igen... Vad är väl en bal på slottet? Eller en kväll med TV program som inte vänder sig till barn?

Feber och Ont i Fötterna

Lilla Du har nu varit sjuk i flera dagar. Feber men inte några andra problem. När jag frågar Dig om Du har ont någon stans (i mitt stilla sinne funderandes på en hel uppsjö av olika åkommor) så svarar Du -Nej... eller jo i fötterna!

I fötterna alltså. Feber och ont i fötterna. Vad i hela världen skulle det kunna vara? Mul- och klövsjukan? Nej. Det krävs inte många minuters funderande för att komma fram till svaret. Att Din feber har lett till att Du varit hemma i ganska många dagar i rad och att Du, när Du är hemma, ALLTID går runt i skor. Varav vissa börjar bli för små, något som Du likt en av Askungens styvsystrar ihärdigt förnekar när Du stoppar ner fötterna i dem. Oftast dessutom med fel sko på fel fot. -För att Jag vill ha det så! Det är fint! Finast! De finaste kalasskorna KAN bara inte ha blivit för små. Klipperti klapperti på hallgolvet; och så har febern lett inte bara till att lilla Tanten som bor under oss får sina dagara störda utan också till fotont. Hör symptomen ihop? Ja. Men inte som man kanske först skulle kunna tro.

Andra saker som 5:e dagen hemma sjuk innebär är tristess. Enorm tristess. Vi har ritat. Vi har lekt kök. Vi har pusslat. Vi har byggt med Lego. Vi har lekt med Snövit och Barbie; kanske en otippad kombination men här hos oss så är de bästisar. Vi har sett Lotta-filmerna många många gånger. Vi har sett små Einsteins ännu fler. I mitt huvud ekar hela tiden "vi reser vitt och brett i vår egen rymd raket, genom sol och regn vi är Einsteins!" I ren desperation åkte jag iväg och köpte pärlplattor igår. Till Storebrors förtjustning, och lite till min. Inte till Din. Eller ja... Du tyckte att det var roligt att gräva runt i pärlburken så att pärlorna flög iväg över hela köket. Och sen var det, en kort stund i vart fall, roligt att krypa runt och plocka upp dem. Men då kom Du plöstligt på att Du var sjuk. Trött. Trött i huvudet. Trött i fingrarna. Trött i armarna. Och trött i benen. Så du delegerade raskt upplockningen till mig. Tog en pepparkaka och satte på Einsteinsfilmen igen. Det kan jag ju notera för historien. Detta var veckan då Du lärde dig att själv använda fjärrkontrollen till DVDn. Ett litet steg för Lilla, men ett stort steg för resten av familjen... Både på gott och på ont.

Nöjda med Er Packning

I måndags förmiddag vinkade jag hej då till Er stående på trottoaren utanför vår port. Ni satt i Morfars bil, fulla av förväntningar inför kommande äventyr och med små ryggsäckar packade alldeles på egen hand. Stora hade packat musikinstrument och vapen. Lilla hade packat pyjamasen, filten, gosedjuret och skor till dockan. Jag kan inte hjälpa att jag funderar på det där med flicka/pojke när sådant händer. Eller så handlar det bara om person. Men Lilla packade i vart fall för trygghet och Stora för lek (och överlät fixandet av tryggheten på mig). Nöjda med er packning åkte Ni i vart fall iväg, vinkandes. Med i bilen fanns så klart även allt det där andra, det som jag packat. Tandborsten, ombytena och medicinen.

Igår kväll kom Ni hem igen. Jag hade inte ringt, jag ville inte störa. Men jag hade längtat efter Er. Så klart. Mina Hjärtan. Lika glatt vinkande när bilen parkerade som när Ni for. Lilla stod tålmodigt och väntade medan jag monterade ur bilbarnstolen. Kramade mig bakifrån och blev ledsen när jag bad Henne flytta sig lite. Det skar i mitt Mammahjärta när Hon grät och sa - men jag fryser om armarna mamma! Jag ville värma dem på dig! Så då skyndade jag på med stolen och sen värmde Vi armar, händer och hela oss med kramar. Vi gick in och först Morfar och sedan även Tantann hjälpte er att berätta allt vad Ni hade gjort.

Lunch och lekstugan på Nordiska Museet ända tills de stängde. Sen bada, fiskpinnemiddag, måndagsmys med chips, filmkväll och massor utav glass. Ni sov hela natten. Eller inte riktigt. Stora berättade att Han smugit upp mitt i natten, hämtat sitt gevär och sen somnat om. Morfar och Tantann hade inte märkt något. Inget alls. Inte ens att geväret var flyttat. Tisdagen började med fniss under täckena, frukost, film, lek och mys innan det var dags för Junibacken. Även där lunch och lek till stägningsdags. Och så hem. Gårdagskvällen avslutades med massor av kramar, sagor och mys.

Sen kunde Ni inte sova, för Ni hade sovit i bilen. Och jag blev tokig av att ligga och vänta i Lillas säng när Hon låg och snurrade runt, sjöng sånger och läste ramsor. Och av Stora som låg och läste sagor lite halvhögt och sparkade i väggen. Men det är en annan historia. En historia i det stora om mitt eget tålamod och hur Ni övar mig i att utveckla det.

I Samma Jord som De som Gått Före Mig

På min arbetsplats har jag utsikt över hela Södertälje. En stad i förändring och samtidigt med stark tradition. Min stad. Er stad. Här är jag uppvuxen och trots alla problem som staden har så ser jag ännu starkare dess möjligheter. Jag vill ge er dess mångfald och dess histora. Att Ni ska få känna liksom jag har gjort att här, här hör jag hemma. Oavsett vad alla andra säger.

Jag ser skolan jag gått i och som Stora ska gå i när han börjar skolan nästa år. Och som Morfar gått i. Och morfars pappa. Och morfars Farfar. På Bårstafältet betade morfars farfars hästar. Där hamnen ligger idag träffades min Farmor och Farfar på dansbanan. Idag bor Vi i deras gamla lägenhet och besöker dem på kyrkogården nere i centrum, Familjegraven med stort F. I Badparken har både jag och Morfar plockat kastanjer som små. Under de stora stora träden där Ni nu går. Och plockar kastanjer, förundras över det mjuka lena bruna innuti det det hårda gröna taggiga. Jag ser sjukhuset där Ni båda är födda. Där jag är född och där Morfar är född. Morfars Pappa föddes hemma, men det huset ser jag också ifrån min plats på jobbet. Jag ser kyrkan där jag konfirmerats, lekparker där jag lekt, konditoriet som jag handlat på "i alla år". Och jag har en önskan om att få dela allt detta med Er.

Jag är en person som känner mina rötter, för jag lever i samma jord som de som gått före mig. Och försiktigt försiktigt planterar jag Er här också. Och min förhoppning är att vart än i världen som era livsöden tar Er så ska Södertälje vara Er stad också.

Av Kärlek till Dig eller Trotsens Förutsättningar

Igår kväll var det kompisar på besök. Jag och Pappa drog hem två barnvagnar och totalt fem barn från dagis. Full rulle med andra ord. Jag var lite nervös innan och tänkte att Vi får ta det en minut i taget, men det gick jättebra. Jag tycker att det är fascinerande att barn, även Ni mina hjärtan, alltid är så mycket snällare och lugnare när föräldrarna inte är med. Jag har samma upplevelse sedan tidigare, små kompisar på besök som beter sig hur lugn och fint som helst. Sen kommer deras mamma och/eller pappa och allt blir annorlunda. Skrik och tårar. Så när jag har lämnat bort Er för en dag eller två och får höra hur otroligt snälla Ni har varit så behöver jag inte längre vara skeptisk. När jag sitter mitt i ett kaos av skrik, krav på uppmärksamhet och tårar kan jag tänka att ”ja, så har det nog varit”. För jag har ju sett det själv, från andra sidan.

Nästa fråga jag ställt mig är då ”varför”, varför i hela världen fungerar det så? Men svaret jag fått är enkelt. Barn bråkar bara med dem som de är helt trygga med, som de vet finns kvar även efter ett bråk. Och som de litar på att de finns där för dem oavsett. Alltså är påklädningstrots, matvägran, skrik, bråk och tårar en kärleksförklaring! Det handlar bara om vilket perspektiv jag väljer att se det hela med... och då är det ju egentligen inget att orda om!

Sprutor och Soldater

Igår var vi och vaccinerade oss jag och Stora. Lilla är för liten. Jag hade hittat en liten privat vårdcentral som hade vaccin kvar och Vi behövde bara vänta i 5 minuter. Stora var så duktig, satt still och höll mig i handen. Sen fick jag mitt vaccin och det gjorde ju faktiskt ganska ont. Då blev jag ännu mer imponerad av Es duktighet. -Det gjorde ont Mamma. Jag skakade lite men det gick bra för du kramade mig. Efteråt var det dags för belöning. Så klart. Vi gick till leksaksaffären och köpte så äntligen en "burk med soldater" (önskad i flera veckor, varje dag i flera veckor). Massor av små plastgubbar. Precis som kompisarna har (ja ALLA kompisar enligt Stora) och precis som i Toy Story. Sen hem och leka och fika. Ganska snart blev det klart att det skulle vara ÄNNU roligare att leka om det utöver gubbarna fanns en kompis att leka med. Eller två. Jag har fått i uppdrag att kolla och K och F kan komma förbi efter dagis idag eller imorgon. Jag var tydligen inte till så stor hjälp i lekandet. För att inte tala om Lillasyster som kidnappade gubbarna och bäddade ner dem i docksängen eller fick dem att dansa med prinsessor.

Fikat hjälpte lite. Farmor hade köpt bulle dagen innan. Det och "hjärtkakor" (Lillas benämning på pepparkakorna i hjärtform) tillsammans med Lilla-Farmor-Kaka gick åt i rask takt. Sen mer lek, denna gång till EMDs skiva. Lilla lät gubbarna vara och dansade runt i rummet till "Baby Goodbye" medan jag stekte korv och kokade "sudutti" (spagetti). Kvällen avslutades med sagoläsning i soffan och att jag somnade i Lillas säng. Som vanligt...

Om Prat och Mostårta

Jag har inte träffat Er sedan i torsdags morse. Vi har varit bortresta Pappa och Jag. Mormor och Moster har bott hemma hos oss och har hållit Er fullt sysselsatta. När jag kommer hem pratar Lilla oavbrutet. Om mostårtor med korv. Om häxhattar och katter. Om pumpor och ballonger. Om badparken och stan. Konversationen fylls på av -förstår du?, -ja så äre!, -och då sa Mormor/Moster och -såååå... Jag lyssnar och är lite paff. Pratade Du verkligen så här mycket innan vi åkte? Så mycket? Har jag gjort Dig mindre än Du är i mina tankar? Eller har Du blivit så här stor medan jag var borta? På fyra dagar? Nej, det är nog för att Du har så mycket att berätta. Och för att Du har längtat efter att berätta det. Du vill vara nära nära. Och Du vill kramas och pussa mig hela tiden. Små varma runda armar runt min hals. Lockar i nacken. Ord som strömmar ur Dig som om Du var orolig att jag skulle sluta kramas om Du slutar prata.

Sen stannar Du upp. Frågar vart vi har varit? Moster har visat på jordgloben vart vi var. Har vi varit på Globen undrar du? Globen där Stora och jag var förra veckan? Nej, svarar jag. Inte den globen. Sen frågar du om vi hade det trevligt jag och Pappa? Vad gjorde vi? Vad såg vi? Liten och frågvis. Frågor större än vad Du förstår. Oj vad jag har saknat Dig!

Jag har saknat Dig Stora också. Tålmodigt väntar Du på att Lillasyster ska prata klart. Sen vill Du berätta. Om Badparken och om lekar. Om nya leksaker och om hur Moster gjorde pumpan. Och om mostårtan med korven. Den var tydligen något alldeles extra. Du kryper också upp i knäet och säger -Jag har saknat dig Mamma. Ibland har jag gråtit efter dig.... men inte idag! och så piper Du iväg. Visar nya leksaker, visar pumpan med ljuset på balkongen. Innan Ni ska lägga Er, Du och Lilla, så busar Vi. Du får prata i baby-lyssnaren när Pappa och Lilla är i barnkammaren. Lilla blir paff, och glad. Du skrattar så Du kiknar. Lilla hör skrattet och kommer till oss. Vi busar på sängen innan Vi sover. Jag ligger hos Lilla tills Hon somnar. Och sen gör jag som jag brukar och kryper ner hos Dig en liten liten stund trots att Du redan sover. Jag vet att Du märker det ändå och kommer ihåg. Men mest gör jag det för min egen skull.....

Kanske Då

Igår var Vi hemma min Lilla och Jag. Feber på måndagskvällen gjorde att Du fick stanna hemma med mig. Men oj vad Du var pigg på tisdagen. Upp och ner fram och tillbaka. På morgonen surade Du för att Du inte fick gå till dagis men sen var det fullt ös. Små små finskor låter mycket mycket när Du springer fortast fortast i hallen. Jag skulle till tandläkaren så Mormor kom förbi och var med dig en stund. Du ville kramas och pussas om och om igen innan jag fick gå. En gång fick jag vända i trappen, det var verkligen SÅ viktigt med en kram och en puss till. Tur att jag inte hade bråttom. Efter lunchen sov vi tillsammans. Det tycker jag är supermysigt, att få sova middag med Dig. Du ville sjunga sånger och pilla mig i ansiktet men till slut så somnade Du. På eftermiddagen hämtade Vi Storebror. Vi använder lilla vagnen. Du är alldeles för lång, men ett liv utan vagn det går bara inte. Du skulle ha med dig följande i vagnen: ett foto på dig själv, ett litet armband som E gjort till Dig för länge sedan, en halv macka och en kjol. Jag orkade inte ta striden, allt fick följa med. När Storebror sedan var hemma var det full ös igen. Sen film sen middag sen TV och sen sova. För första gången så låg Du och läste en saga alldeles själv så att jag fick lägga Storebror först. Det tyckte både jag och Storerbror var mysigt.

Idag Lilla hade vi en skrikmorgon, allt var fel. Du hade vaknat i fel säng, dvs min och Pappas, och på fel sida. Och när Vi kom till dagis bröt Du ihop när du insåg att Du inte fick följa med mig hem igen. Jag insåg att jag inte varit tydlig med att jag skulle lämna även Dig på dagis. Du var jätteledsen och Du fick vara det, jag väntade. Men tillslut samlade Du ihop dig själv och en av fröknarna fick ta Dig. Du vinkade och slängde slängpussar tillsammans med Stora. Jag undrar om Du någonsin kommer att förstå hur ont mitt hjärta gör när sådant händer. När Du eller Stora blir förkrossad för att jag lämnar Dig/Er. Kanske i en avlägsen framtid när Du själv får barn. Kanske då.

Flygödlors Sång och Lövens Beskaffenhet

På vägen till dagis idag så lyssnade Vi på flygödlornas sång bland träden. Du Stora, var helt fokuserad på allt som Du skulle berätta och på hur du skulle skrämma de andra barnen med berättelser om dinosaurier. Mest med T-Rex - för den är läskigast! Men Vi hann även prata om alla löven som ramlar ner. Hela tiden. Men inte igen. Nya löv varje gång. Varje gång Vi går förbi stora trädet så ligger det ett helt nytt berg av löv på gångvägen. -Hur många löv finns det egentligen - Vart tar de vägen? - Hur kommer de tillbaka upp på trädet nästa vår? Stora och Lilla hade många frågor.

Väl på dagis så gick lämningen jättebra. Den extra timmens sömn hade gjort Dig Lilla på extra bra humör. Av med overallen. INTE överdragsbyxor och randiga jackan, Overallen. Den rosa. Sen på med kjolen och koftan -Nu är jag fin Mamma! Som alltid vid lämning, kramar och pussar från Lilla. Och så måste jag lyfta upp Stora och kittla. Alltid kittla fastän att Du alltid säger - Inte kittla Mamma! Du skrattar och springer vidare. Vinkar i fönstret. Uppklättrad i rutchkanan tillsammans med Lillasyster. Vinkningar och Slängpussar. Så att jag kan klara mig en hel dag.

En Dag Som är Bara Din och Min

I natt ställde vi om klockan. När min Stora vaknar lyckas jag övertyga om att det fortfarande är natt eftersom att det är mörkt ute. Vi smyger ut ur barnkammaren. Dina fötter är som isbitar mot mina ben under täcket i sängen. -Du är varm som en Stekpanna Mamma! Jag och Pappa sover vidare. Du väntar in den nya dagen. En hel timme väntar Du, jag hör hur Du pratar tyst för dig själv. Funderar på vad som kommer efter 39. Börjar om på noll igen. - 35 36 37 38 39... 30-12? Nej. Noll igen... Du räknar och väntar. Lillasyster vaknar och sen är det dags för TVprogram. Playhouse Disney. Frukost; fil, tunnbrödsmörgås och apelsinjuice. Lillasyster Hon vill ha ägg men det vill inte Du. Bara lite. Bara det vita. Med salt men inte med kaviar. Vi pratar om vad det är för dag idag. Inte bara söndag utan även dagen då Vi ska ta tåget till Stockholm bara Du och Jag, och se Walking with Dinosaurs live på Globen. Du säger att Du är nervös och Vi pratar om hur de får robotorna att röra sig. Så att Du inte ska behöva bli rädd när Du ser dem.

Innan Vi åker byter Du om till en av tröjorna med Dinosaurier på, sen går Vi till tåget. Pendeltåg till Stockholm för första gången är också spännande även om sömnen kommer smygande i Älvsjö. Toakö och sedan lunch på McDonalds på Vasagtatan innan Vi tar tunnelbanan till Globen. En tunnelbanevagn full med barn med stjärnor i ögonen och spänningen stiger. Hela Globen är fylld med människor med höga förväntningar och när Du ska välja en souvenir kan mitt Mammahjärta inte hålla emot. Du väljer Dinosauretofflor och en liten sak som lyser. Jag väljer en T-shirt, till Dig så klart. Sen det nästan viktigaste: Popcorn och godis. Vi letar reda på våra plater på 8:e raden, petar in hörselskydden i örnen och väntar in att showen ska börja. Dinosaurierna är inte läskiga, bara coola och Du blir inte rädd. Bara en gång. När T-Rexen ryter och stirrar oss rakt i ögonen. Men det går bra. Värden för showen avslutar med att säga att dinosauriernas ättlingar fortfarande finns kvar bland oss. Att varje gång Vi ser en fågel så ser Vi egentligen en dinosaurie. Det ska Du berätta på dagis talar Du om på tåget på vägen hem. På vägen hem går Vi genom parken, för Du är inte mörkrädd och Du kan hålla mig i handen så att jag inte blir rädd. Mammas hjälte.

Väl hemma får Lillasyster låna saken som lyser så att Hon inte ska bli ledsen. Det fungerar och du visar dina Dinosauriefötter för Pappa. Du berättar för Pappa och Lilla A, men inte allt, vissa minnen har Vi tillsammans bara Du och Jag. Efter maten somnar Du helt utslagen i soffan. Imorgon är en ny dag, den börjar en timme senare än vanligt och kanske med kalla fötter under mitt täcke, igen. Livet är underbart.

Lilla A Röjer Runt

Lördag förmiddag. Storebror sitter som klistrad framför Lucky Luke. Nya filmer från Farmor. De måste hinnas ses innan Familjen ska iväg. Du Lilla A röjer runt. Dockan ska matas. Sitta i sin egen stol. Storebror konverseras. Pianot ska spelas lite granna. Gosedjuret ska ha bra utsikt över TVn för - Gosedjuret tycker om Lucky Luke! Fika dukas upp på soffbordet med finaste dockservisen. Dockvagnen dras några varv i hallen. Du gömmer dig bakom ett hörn och ropar -Bu! när jag går förbi. Pappa har jobbat och det har blivit lite smutsigt, då hjälper A till och damsuger. Det är första gången och jättespännande! - Jag och Pappa damsugar lite granna säger Du när jag kommer och tittar. Du är jättestolt. När det är klart får Du trycka på knappen så att sladden åker in. Det tycker Du är roligt och Du hoppar till lite på slutet. Vid den sista snärten när kontakten åker in. Under E s säng hittar Du en gammal Happy Meal leksak som Storebror fick för länge sen. En Hello Kitty. På snöre. Med en blomma längst ut. -Blommsnöre! Blomsnörekitty! Den kan man snurra på. Det måste Du visa Storebror. Pappa har satt in en lampa under E s säng, en loftsäng. Nu är det en koja där. En koja där man kan hitta roliga saker. Tiden går och Du fortsätter att röja runt. Glad och nöjd på egen hand.

Till En Lila Dinosaurie och En Blommig Elefant

Tack för att Ni finns där. För att ni gör mina barn trygga på natten och hjälper till att trösta när de är ledsna.

Dinosaurien, också kallad Dino, är inköpt i London av Tantann. Några månader innan hade Du E kommit fram till att dinosaurier var världens mest spännande. Det kom Tantann ihåg när hon stod där på Hamley’s. Det fanns en orange dinosaurie sen tidigare, inköpt i Argentina. Men när den lila kom så slog den ut all konkurrens. Egentligen fick Du en grön, och A fick den lila. Men den lila var ju en T-Rex och därför mycket coolare än den gröna (en spinosaurie?). Vi gjorde ett snabbt byte och A märkte aldrig skillnaden. Efter det har Du inte sovit en enda natt utan din Dino. Han är lila och cerise med ett snett leende. Allt det vita börjar bli lite grått, men jag vågar INTE tvätta. Och det går naturligtvis inte att få tag på en ny eller extra så Vi vaktar honom noga. Mycket noga. Som sig i och för sig bör med en köttätande dinosaurie som sover i en liten pojkes säng.

Elefanten, av Dig A även kallad Gosedjuret, köptes till Dig när Du var alldeles nyfödd. När jag gick in på HM och frossade i allt det rosa. Den är vit med rosa blommor och rosa öron. Den låg i nästan två år i en hög tillsammans med alla andra fina mjukisdjur som Du och Storebror hade fått under årens gång. Intresset var svalt. Men så kom helt plötsligt en förändring. Pappa säger att Han såg när Du gick igenom alla gosedjuren och ”provkramade” dem. Vilket var mysigast? Tydligen hade Du bestämt dig för att det var dags för ett gosedjur att sova med. Elefanten vann. Mjuk. Gosig. Och rosa så klart. Nu är den lite mer åt det grå-rosa hållet, mjukare än den var från början och luktar lite surt av all sömn, svett och tårar. Inte heller denna vågar jag tvätta. För även om den är köpt på HM så är det ju flera år sen. Inga fler i sikte att lägga på reservhyllan. Även denna får vi noga hålla reda på. Vilket är lite svårt då Du släpar med dig Gosedjuret överallt. Men inte till dagis. Så farligt vill Vi inte leva. Där så sover Du med Mivou (Milou) istället. Liten och luddig, men också trygg. Så ett tack även till Mivou. Och till Moster som köpt den i Paris.

Vagnen

Idag på morgonen så fick Vi gå till dagis. Det gick bra. A har tagit det bättre än jag hoppades, Hon är numera mycket fokuserad på att hon ska få en ny vagn. Helst ska den vara rosa. Det var ju inte precis vad jag hade tänkt... Vi får se vad Blocket har att erbjuda. Och vad försäkringsbolaget säger. E berättade för alla på dagis om den stulna vagnen. Pratade om det hela vägen hem också. Det är svårt att balansera det behovet med As behov av att INTE fokusera på att den gamla vagnen är borta.

En onsdagsmorgon

Imorse en chock. Någon har stulit vagnen ifrån dess plats precis innanför porten. Den av Lilla så älskade vagnen. Mys- och åka till dagis-vagnen. Den som A så gärna vill vara i att jag bar upp den för alla trapporna och ställde in den på en handduk i vardagsrummet när Hon var sjuk. Jag ringde Mormor som hade hämtat på dagis dagen innan –är du säker på att du ställde vagnen här? Men Mormor var säker. I telefon till henne sa jag – då har någon stulit den. A var helt övertygad om att den låg i Pappas bil och sa åt mig att hämta den, men E sa lite senare: -Jag hörde vad Du sa i trappen Mamma! Någon har stjälit vagnen! Varför gjorde de det? Det var ju VÅRAN vagn!

Jag tänker att Ni egentligen är för små för att behöva bli brottsoffer. Mina barn som brottsoffer, en obehaglig tanke. Sen tänkte jag på alla de brott som barn kan utsättas för (för sådan är jag, det kommer Ni att lära er) och att det här var förargligt men inte hela världen. Men hur förmedlar jag det till Lilla A? För det är ju ändå en traumatisk upplevelse, lite att inse sin egen sårbarhet eller i vart fall Mamma och Pappas. Det är inte viktigt med världsliga saker, men för A handlar det ju inte om en ägodel så mycket som om trygghet. Jag förbereder mig för att prata med E som redan har förstått, och för att vara beredd när A förstår att vagnen är borta. För alltid. Fy för de som stjäl från barn.

Just nu

E: min Stora. Som inte vill kallas för ”lilla gubben”, eller ”min prins”. – Nej Mamma! Du ska kalla mig för Hjärtat. Det tycker jag om! Det är klart att jag ska kalla Dig för Hjärtat, även om Du också är min prins. Du är stor nu, vågar inte säga att Du ibland vill vara liten. Men det är ok. Jag förstår. Du får sitta i mitt knä, Du bestämmer när. Det är precis som i sången: ”så stor och stark på dagen, men så liten mitt i natten, när ingen ser, när ingen vet kommer gråten mitt i skratten”. Precis så. Fem år, vild och fri men ändå osäker.

A: min Lilla som också vill vara stor. Vara en duktig tjej. Men Du vill också att jag ska bära, hålla om och mysa. Hud mot hud är bäst. Mjuka armar, varm andedräkt i halsgropen, lockar i nacken, höra mitt hjärta slå. Slå för Dig och för Storebror. Men så plötsligt; arg! Inte röra! Inte klappa! Inte hålla! Skrik-arg! Vill INTE!. Fel kläder. Fel skor. Fel lampa. Fel bok. Fel film. Fel docka. Fel filt. Och jag får inte säga till Dig. Tårar, darrande underläpp, böjt huvud, titta under lugg. Ibland kallar jag Dig för min lilla ”drama-queen”, fast jag egentligen vet att Du gör det för att Du faktiskt tycker synd om dig själv. Men det går över. Du lugnar ner dig och sen...- Nu är jag glad igen Mamma! Två och ett halvt år, mitt emellan litet barn och ”kan själv”.

En Början

I mina tankar har jag skrivit till Er alltid. I mitt hjärta finns tusentals ord och rader, minnen och ögonblick. Nu gör jag ett försök att skriva så att det finns kvar, kvar att läsa, kvar att hjälpa till att minnas. För Er och för mig. Jag vill, och kommer att försöka att, skriva kort. Med hjärtat, men utan litterära ambitioner. Utan tankar på meningsbyggnad och struntandes i skrivregler. Jag skriver för Er, men låter även andra läsa. Jag kan inte återge allt som hänt tills nu, men blandar stunder i nuet med minnen som jag redan har. Håll till godo.