Kanske Då

Igår var Vi hemma min Lilla och Jag. Feber på måndagskvällen gjorde att Du fick stanna hemma med mig. Men oj vad Du var pigg på tisdagen. Upp och ner fram och tillbaka. På morgonen surade Du för att Du inte fick gå till dagis men sen var det fullt ös. Små små finskor låter mycket mycket när Du springer fortast fortast i hallen. Jag skulle till tandläkaren så Mormor kom förbi och var med dig en stund. Du ville kramas och pussas om och om igen innan jag fick gå. En gång fick jag vända i trappen, det var verkligen SÅ viktigt med en kram och en puss till. Tur att jag inte hade bråttom. Efter lunchen sov vi tillsammans. Det tycker jag är supermysigt, att få sova middag med Dig. Du ville sjunga sånger och pilla mig i ansiktet men till slut så somnade Du. På eftermiddagen hämtade Vi Storebror. Vi använder lilla vagnen. Du är alldeles för lång, men ett liv utan vagn det går bara inte. Du skulle ha med dig följande i vagnen: ett foto på dig själv, ett litet armband som E gjort till Dig för länge sedan, en halv macka och en kjol. Jag orkade inte ta striden, allt fick följa med. När Storebror sedan var hemma var det full ös igen. Sen film sen middag sen TV och sen sova. För första gången så låg Du och läste en saga alldeles själv så att jag fick lägga Storebror först. Det tyckte både jag och Storerbror var mysigt.

Idag Lilla hade vi en skrikmorgon, allt var fel. Du hade vaknat i fel säng, dvs min och Pappas, och på fel sida. Och när Vi kom till dagis bröt Du ihop när du insåg att Du inte fick följa med mig hem igen. Jag insåg att jag inte varit tydlig med att jag skulle lämna även Dig på dagis. Du var jätteledsen och Du fick vara det, jag väntade. Men tillslut samlade Du ihop dig själv och en av fröknarna fick ta Dig. Du vinkade och slängde slängpussar tillsammans med Stora. Jag undrar om Du någonsin kommer att förstå hur ont mitt hjärta gör när sådant händer. När Du eller Stora blir förkrossad för att jag lämnar Dig/Er. Kanske i en avlägsen framtid när Du själv får barn. Kanske då.