Med Legobilder Upptryckta i Ansiktet

Igår jobbade jag sent. När jag kom hem fick jag tydliga order av pappa att Du Stora väntade på att jag skulle mysa, släcka lampan och stoppa om. Jag smög in i barnkammaren. Klättrade upp för stegen till Din säng. Du hade bäddat ner både din lila och din orangea dinosaurie brevid Dig. De hade filt och kudde och en egen leksakskatalog. Tyligen tyckte de om Hello Kitty. Du låg på din katalog. Med legobilderna upptryckta i ansiktet, glasögonen på sniskan och lampan tänd. Jag bäddade ner Dig, tog av Dig glasögonen, Släckte lampan och plockade bort båda katalogerna. Sen myste jag lite innan jag lämnade Dig för natten. Min stora stora kille.

I En Liten Hemlig Ask

Lilla du kramar mig så underbart. Med HELA kroppen. Du viker benen runt min midja, håller armarna hårt om halsen, viker in huvudet och vill vara så alltid alltid. Varligt tar jag bort dina armar, då får jag en puss. Ibland på kinden. Ibland på pannan. Ibland på munnen. - Jag eeeeelskar dig mamma säger Du så att mitt hjärta sväller i kroppen. Snart, snabbare än man tror, så blir Du stor. Då vill jag minnas känslan av dessa kramar mot min kropp. Jag lagrar kroppsvärmen och kärleken inuti mig. I en liten hemlig ask. En som alla "jag hatar dig mamma" kommentarer i tonåren aldrig kan förstöra.

Jag Vet att Det är Värt Det

Ibland lägger jag av mig mina vanliga kläder och förvandlar mig till en hjälte... En fritidspolitiker. Stora kallar det för "bestämmarjobbet" (tillskillnad från "räkna pengar jobbet"). Lilla tycker bara att jag ska strunta i det och alltid alltid vara hemma med henne och Storebror. Och det är klart att jag gärna vill vara hemma hos Er. Hinna träffa Er varje kväll. Mysas, äta middag, titta på Bompa, somna i Era sängar. Men jag har en övertyglese. Och en dag när Ni kanske läser detta, hoppas jag att Ni kan förstå att jag faktiskt gör det till stor del för Er skull. För här på mitt "bestämmarjobb" tar jag ansvar och ställning för Er nutid och Er framtid. Jag vet att ett beständigt demokratiskt samhälle bygger på att det finns människor som är beredda att lägga en del av sin tid. Av sitt engagemang. Av sitt liv. Jag vill bidra med min kompetens för att hjälpa till att bygga det samhälle som jag och många andra ska lämna över till Er. Er och Era vänner, Era ovänner också för den delen. Och det tar lite tid. Tid från Er, men för Er.

När ni blir större så hoppas jag att Ni ska förstå att jag är principfast, har integritet och en stark tro på ett bättre samhälle. Att jag tror på allas lika rätt och värde. Att jag är beredd att kämpa för det och för många andra saker. För så viktiga frågor kan man intebara klaga på utan att göra något, inte bara lämna till "någon annan" att fixa. Jag kliver fram och tar ansvar. Jag saknar Er varje gång, men vet att det är för Er och för alla andra som är svaga i samhället....

Undrar Vad Min Feng Shui Bok Säger om Det?

När jag och pappa ska gå och lägga oss så uppmärksammar vi en annorlunda inredningslösning. Jag vet att jag kom in i sovrummet och överaskade två små Riddare som hade fullt upp med bus, men ärendet i sig gjorde att jag inte kom ihåg att fokusera på orsaken till era skyldiga miner och fnitter. Vi fokuserade på att plocka ihop kojan i vardagsrummet istället. Eller. Stora fokuserade på det. Lilla fokuserade i stället, som vanligt, på att INTE hjälpa till. Hon är för trött. För liten. För kall. För varm. Eller helt enkelt bara borta! I en garderob eller under ett bord. Jag och Stora hjälptes åt. Vi letade reda på Lilla som till slut hjälpte till lite i vart fall. Besöket i sovrummet föll i glömska snabbar än jag hann säga -Nu är det dags att.... På städningen följde Sagor och Nattning. Somna i Lillas säng. Krypa upp i Storas. Somna där också. Försöka vakna en stund i varje fall.

Men när överkastet ska tas av vår säng blir vi påminnda. Underifrån sängen hörs galloppljud och gnäggande. Ni har byggt ett stall under vår säng. Inpetade under min sida av sängen låg era käpphästar, varav Lillas låter när det rör sig. Galopp galopp iiiihiii. Där fanns även mat till hästarna. Alltså inte bara inkastade där utan mer genomtänkt bosatta där. Jamen ett stall i sovrummet, varför inte? Undrar vad min feng shui bok säger om det?

En Lördagsförmiddag i November

Lördagsförmiddagar är bäst. Ni sover längre. Kommer upp och myser en stund i min och pappas säng. Sen tittar Ni på TV och vi får sova lite till. Idag byggdes det även en koja under soffbordet. När Ni börjar bli hungriga kommer Ni in till oss. -Nu är det dags att vakna! Mer mys i sängen. Ibland bus också. Sen frukost tillsammans i köket, länge länge. Vi pratar om veckan som varit, om vad vi ska göra i helgen och om vad som rör sig i era huvuden. Sen springer Ni iväg och jag och pappa får läsa tidningen och dricka en kopp till med kaffe. Om Vi inte har något inplanerat förstås. På våren och hösten är det Knytte och Mulle i Mölnbos skogar. Då kokar vi varm choklad, brer smörgåsar och packar ryggsäckar med matsäck och sittunderlag.

Nu är Mulle och Knytte slut sen fler veckor tillbaka. Idag bestämde Vi oss för att ta en promenad upp på Torekällberget. Vi skulle titta på djuren och fika. För ovanlighetens skull så här i november så sken solen från en klarblå himmel. Backen uppför till berget var brant. Stora pustade och stönade, oj vad jobbigt. Jag sa att om det var så jobbigt så behövde Vi nog träna på att gå upp för backen. Varje dag. Då, helt plötsligt, fanns det energi för att hoppa jämfota upp för backen, eller springa där det var som brantast. Lite trött var Stora längst upp ändå, men med tanke på hoppandet var det inte särskilt konstigt. Tänk att ha en femårings ork! Lilla varken pustade eller hoppade. Hon åkte nya fina vagnen. Den röda. Som rullar som på moln.

Djuren var spännande, Vi kom lagom till att ett mellanmål skulle delas ut av personalen och fick lära oss vad djuren heter och vad det tycker om att äta på. Alla utom korna. De ville hellre ligga i solskenet och ta det lugnt än springa efter ett par äppelbitar. Men Vi känner ju kor. Massor utav kor, inget nytt där. Där Vi bodde förut hade Vi ju kor på gården, så korna fick gärna ligga i solen och ta det lite lugnt. Stora pratade om att vissa kor drar kärror, de med horn. Vilket ledde oss in på en diskussion om vad det är som är så speciellt med oxar. - vad betyder kastrerad mamma? Det är inte alltid lätt, valet att försöka vara pedagogisk!

Efter den prövningen kom Vi fram till att det var dags för fika. Ni mina små tokiga ville ha varsin glass. Så här mitt i kalla hösten. Jag försökte övertala er att ta något annat, men gav upp. Isglass blev det, och sen fick ni springa Er varma inne på cafét i deras lekhörna innan det var dags att gå ner för berget igen. Det tyckte Stora var lättare; nedför. Jag försökte förklara nackdelarna med att springa i branta utförbackar. Problemen som det innbär när man måste stoppa. Stora såg inte problemet på samma sätt. Bara möjligheter. -Jag kan ducka mamma! När det kommer grenar. Hoppa när det kommer stenar så då gör det inget att det inte går att stanna. Då blev mitt mammahjärta oroligt. Och Stora fick lova att inte göra sån't..... aldrig aldrig, eller i vart fall inte när jag ser på. Jag försökte att inte tänka på det mer och vi gick hem och gjorde våfflor. Ni fick busbitar att äta i kojan under soffbordet medan Ni väntade på att det skulle bli klart. Spännande! Så spännande att när det väl var dags för att äta våfflorna i köket var Ni inte särskilt hungriga längre. Men så kan det gå. Ett pris väl värt att betala för känslan jag får när jag ser Er smita in i kojan och ha bus-picknik tillsammans på äkta mattan...

Så var ytterligare en lördagförmiddag lagd till historen. Även denna full av minnen. Soliga, kladdiga utflykts-, glass-, koj- och våffelminnen.

Vara Tystare Utan att Vara Helt Tyst

Att somna är svårt. I vart fall om man är Du, min Lilla. Till Storebror har jag alltid bara sagt, efter att sagorna var lästa och myset avklarat: -Ligg still, var tyst och blunda! Sen har det bara varit en tidsfråga. Men inte till Dig Lilla. Nej A, Du kan inte koncentrera Dig tillräckligt länge för att vara still. Eller tyst. Lite likt Ronja har Du kommit fram till att Du inte kan vara tyst om Du inte först låter. Eller ligga still om Du inte först rör dig. Avsaknaden av rörelse definieras ju av rörelsen i sig. Det samma gäller ljudet. Sen handlar det ju om definitioner. Stilla med HELA kroppen, eller kan man röra armar och ben när man ligger still på samma plats? Att röra sig utan att flytta sig. Det är svårt att argumentera med en 2 ½ åring som ställer frågor som de Stora Filosferna inte klarar av. Sen har Du ju kommit fram till att man kan prata tyst. Viska. Man kan ju vara "tystare". Utan att vara helt tyst (tyst tystare tystast???). -Men Jag pratar inte Mamma, Jag är tyscht! Viskar Du fram. Fingerramsor. Räkneramsor. Alfabetssången (sic!). Ledmotivet till små Einsteins. Ramsor som jag aldrig ens hört. Små sagor. Allt det viskas fram i halvmörkret.

Mormor säger att Du sjunger mest när Du sitter vid matbodet. Men det är inte helt sant. För, Oj vad du sjunger när Du ska sova. Det är såklart ett nöje att lyssna på Dig, underhållsvärdet går icke att förneka. Vissa sånger är "best of varianter"; -här kommer pippi långschtrump, tjolahej, guld och en villa är bra att ha! Andra är fonetiskt utfunderade som -Duschen eller snickebo nu kommer jag igen! och - ja må du sleva i undrande år. Andra är egna blandningar: -Heja Bamse starkast är vår Bamse Bamse spindel klättra upp för trän Hoppade han till Tallegren gjorde illa sitt lilla ben... Jag vill ge Dig Nobelpris för Din kreativitet. Samtidigt som jag bli galen. Jag försöker fokusera på ett hav av tålamod. Fokuserar på att se det framför mig. Ett hav... ett stort stort hav... Vilket alltsom oftast leder till att jag somnar. När jag vaknar sover Du. Jag klättar upp i Storebrors säng och somnar igen... Vad är väl en bal på slottet? Eller en kväll med TV program som inte vänder sig till barn?

Feber och Ont i Fötterna

Lilla Du har nu varit sjuk i flera dagar. Feber men inte några andra problem. När jag frågar Dig om Du har ont någon stans (i mitt stilla sinne funderandes på en hel uppsjö av olika åkommor) så svarar Du -Nej... eller jo i fötterna!

I fötterna alltså. Feber och ont i fötterna. Vad i hela världen skulle det kunna vara? Mul- och klövsjukan? Nej. Det krävs inte många minuters funderande för att komma fram till svaret. Att Din feber har lett till att Du varit hemma i ganska många dagar i rad och att Du, när Du är hemma, ALLTID går runt i skor. Varav vissa börjar bli för små, något som Du likt en av Askungens styvsystrar ihärdigt förnekar när Du stoppar ner fötterna i dem. Oftast dessutom med fel sko på fel fot. -För att Jag vill ha det så! Det är fint! Finast! De finaste kalasskorna KAN bara inte ha blivit för små. Klipperti klapperti på hallgolvet; och så har febern lett inte bara till att lilla Tanten som bor under oss får sina dagara störda utan också till fotont. Hör symptomen ihop? Ja. Men inte som man kanske först skulle kunna tro.

Andra saker som 5:e dagen hemma sjuk innebär är tristess. Enorm tristess. Vi har ritat. Vi har lekt kök. Vi har pusslat. Vi har byggt med Lego. Vi har lekt med Snövit och Barbie; kanske en otippad kombination men här hos oss så är de bästisar. Vi har sett Lotta-filmerna många många gånger. Vi har sett små Einsteins ännu fler. I mitt huvud ekar hela tiden "vi reser vitt och brett i vår egen rymd raket, genom sol och regn vi är Einsteins!" I ren desperation åkte jag iväg och köpte pärlplattor igår. Till Storebrors förtjustning, och lite till min. Inte till Din. Eller ja... Du tyckte att det var roligt att gräva runt i pärlburken så att pärlorna flög iväg över hela köket. Och sen var det, en kort stund i vart fall, roligt att krypa runt och plocka upp dem. Men då kom Du plöstligt på att Du var sjuk. Trött. Trött i huvudet. Trött i fingrarna. Trött i armarna. Och trött i benen. Så du delegerade raskt upplockningen till mig. Tog en pepparkaka och satte på Einsteinsfilmen igen. Det kan jag ju notera för historien. Detta var veckan då Du lärde dig att själv använda fjärrkontrollen till DVDn. Ett litet steg för Lilla, men ett stort steg för resten av familjen... Både på gott och på ont.

Nöjda med Er Packning

I måndags förmiddag vinkade jag hej då till Er stående på trottoaren utanför vår port. Ni satt i Morfars bil, fulla av förväntningar inför kommande äventyr och med små ryggsäckar packade alldeles på egen hand. Stora hade packat musikinstrument och vapen. Lilla hade packat pyjamasen, filten, gosedjuret och skor till dockan. Jag kan inte hjälpa att jag funderar på det där med flicka/pojke när sådant händer. Eller så handlar det bara om person. Men Lilla packade i vart fall för trygghet och Stora för lek (och överlät fixandet av tryggheten på mig). Nöjda med er packning åkte Ni i vart fall iväg, vinkandes. Med i bilen fanns så klart även allt det där andra, det som jag packat. Tandborsten, ombytena och medicinen.

Igår kväll kom Ni hem igen. Jag hade inte ringt, jag ville inte störa. Men jag hade längtat efter Er. Så klart. Mina Hjärtan. Lika glatt vinkande när bilen parkerade som när Ni for. Lilla stod tålmodigt och väntade medan jag monterade ur bilbarnstolen. Kramade mig bakifrån och blev ledsen när jag bad Henne flytta sig lite. Det skar i mitt Mammahjärta när Hon grät och sa - men jag fryser om armarna mamma! Jag ville värma dem på dig! Så då skyndade jag på med stolen och sen värmde Vi armar, händer och hela oss med kramar. Vi gick in och först Morfar och sedan även Tantann hjälpte er att berätta allt vad Ni hade gjort.

Lunch och lekstugan på Nordiska Museet ända tills de stängde. Sen bada, fiskpinnemiddag, måndagsmys med chips, filmkväll och massor utav glass. Ni sov hela natten. Eller inte riktigt. Stora berättade att Han smugit upp mitt i natten, hämtat sitt gevär och sen somnat om. Morfar och Tantann hade inte märkt något. Inget alls. Inte ens att geväret var flyttat. Tisdagen började med fniss under täckena, frukost, film, lek och mys innan det var dags för Junibacken. Även där lunch och lek till stägningsdags. Och så hem. Gårdagskvällen avslutades med massor av kramar, sagor och mys.

Sen kunde Ni inte sova, för Ni hade sovit i bilen. Och jag blev tokig av att ligga och vänta i Lillas säng när Hon låg och snurrade runt, sjöng sånger och läste ramsor. Och av Stora som låg och läste sagor lite halvhögt och sparkade i väggen. Men det är en annan historia. En historia i det stora om mitt eget tålamod och hur Ni övar mig i att utveckla det.

I Samma Jord som De som Gått Före Mig

På min arbetsplats har jag utsikt över hela Södertälje. En stad i förändring och samtidigt med stark tradition. Min stad. Er stad. Här är jag uppvuxen och trots alla problem som staden har så ser jag ännu starkare dess möjligheter. Jag vill ge er dess mångfald och dess histora. Att Ni ska få känna liksom jag har gjort att här, här hör jag hemma. Oavsett vad alla andra säger.

Jag ser skolan jag gått i och som Stora ska gå i när han börjar skolan nästa år. Och som Morfar gått i. Och morfars pappa. Och morfars Farfar. På Bårstafältet betade morfars farfars hästar. Där hamnen ligger idag träffades min Farmor och Farfar på dansbanan. Idag bor Vi i deras gamla lägenhet och besöker dem på kyrkogården nere i centrum, Familjegraven med stort F. I Badparken har både jag och Morfar plockat kastanjer som små. Under de stora stora träden där Ni nu går. Och plockar kastanjer, förundras över det mjuka lena bruna innuti det det hårda gröna taggiga. Jag ser sjukhuset där Ni båda är födda. Där jag är född och där Morfar är född. Morfars Pappa föddes hemma, men det huset ser jag också ifrån min plats på jobbet. Jag ser kyrkan där jag konfirmerats, lekparker där jag lekt, konditoriet som jag handlat på "i alla år". Och jag har en önskan om att få dela allt detta med Er.

Jag är en person som känner mina rötter, för jag lever i samma jord som de som gått före mig. Och försiktigt försiktigt planterar jag Er här också. Och min förhoppning är att vart än i världen som era livsöden tar Er så ska Södertälje vara Er stad också.

Av Kärlek till Dig eller Trotsens Förutsättningar

Igår kväll var det kompisar på besök. Jag och Pappa drog hem två barnvagnar och totalt fem barn från dagis. Full rulle med andra ord. Jag var lite nervös innan och tänkte att Vi får ta det en minut i taget, men det gick jättebra. Jag tycker att det är fascinerande att barn, även Ni mina hjärtan, alltid är så mycket snällare och lugnare när föräldrarna inte är med. Jag har samma upplevelse sedan tidigare, små kompisar på besök som beter sig hur lugn och fint som helst. Sen kommer deras mamma och/eller pappa och allt blir annorlunda. Skrik och tårar. Så när jag har lämnat bort Er för en dag eller två och får höra hur otroligt snälla Ni har varit så behöver jag inte längre vara skeptisk. När jag sitter mitt i ett kaos av skrik, krav på uppmärksamhet och tårar kan jag tänka att ”ja, så har det nog varit”. För jag har ju sett det själv, från andra sidan.

Nästa fråga jag ställt mig är då ”varför”, varför i hela världen fungerar det så? Men svaret jag fått är enkelt. Barn bråkar bara med dem som de är helt trygga med, som de vet finns kvar även efter ett bråk. Och som de litar på att de finns där för dem oavsett. Alltså är påklädningstrots, matvägran, skrik, bråk och tårar en kärleksförklaring! Det handlar bara om vilket perspektiv jag väljer att se det hela med... och då är det ju egentligen inget att orda om!

Sprutor och Soldater

Igår var vi och vaccinerade oss jag och Stora. Lilla är för liten. Jag hade hittat en liten privat vårdcentral som hade vaccin kvar och Vi behövde bara vänta i 5 minuter. Stora var så duktig, satt still och höll mig i handen. Sen fick jag mitt vaccin och det gjorde ju faktiskt ganska ont. Då blev jag ännu mer imponerad av Es duktighet. -Det gjorde ont Mamma. Jag skakade lite men det gick bra för du kramade mig. Efteråt var det dags för belöning. Så klart. Vi gick till leksaksaffären och köpte så äntligen en "burk med soldater" (önskad i flera veckor, varje dag i flera veckor). Massor av små plastgubbar. Precis som kompisarna har (ja ALLA kompisar enligt Stora) och precis som i Toy Story. Sen hem och leka och fika. Ganska snart blev det klart att det skulle vara ÄNNU roligare att leka om det utöver gubbarna fanns en kompis att leka med. Eller två. Jag har fått i uppdrag att kolla och K och F kan komma förbi efter dagis idag eller imorgon. Jag var tydligen inte till så stor hjälp i lekandet. För att inte tala om Lillasyster som kidnappade gubbarna och bäddade ner dem i docksängen eller fick dem att dansa med prinsessor.

Fikat hjälpte lite. Farmor hade köpt bulle dagen innan. Det och "hjärtkakor" (Lillas benämning på pepparkakorna i hjärtform) tillsammans med Lilla-Farmor-Kaka gick åt i rask takt. Sen mer lek, denna gång till EMDs skiva. Lilla lät gubbarna vara och dansade runt i rummet till "Baby Goodbye" medan jag stekte korv och kokade "sudutti" (spagetti). Kvällen avslutades med sagoläsning i soffan och att jag somnade i Lillas säng. Som vanligt...

Om Prat och Mostårta

Jag har inte träffat Er sedan i torsdags morse. Vi har varit bortresta Pappa och Jag. Mormor och Moster har bott hemma hos oss och har hållit Er fullt sysselsatta. När jag kommer hem pratar Lilla oavbrutet. Om mostårtor med korv. Om häxhattar och katter. Om pumpor och ballonger. Om badparken och stan. Konversationen fylls på av -förstår du?, -ja så äre!, -och då sa Mormor/Moster och -såååå... Jag lyssnar och är lite paff. Pratade Du verkligen så här mycket innan vi åkte? Så mycket? Har jag gjort Dig mindre än Du är i mina tankar? Eller har Du blivit så här stor medan jag var borta? På fyra dagar? Nej, det är nog för att Du har så mycket att berätta. Och för att Du har längtat efter att berätta det. Du vill vara nära nära. Och Du vill kramas och pussa mig hela tiden. Små varma runda armar runt min hals. Lockar i nacken. Ord som strömmar ur Dig som om Du var orolig att jag skulle sluta kramas om Du slutar prata.

Sen stannar Du upp. Frågar vart vi har varit? Moster har visat på jordgloben vart vi var. Har vi varit på Globen undrar du? Globen där Stora och jag var förra veckan? Nej, svarar jag. Inte den globen. Sen frågar du om vi hade det trevligt jag och Pappa? Vad gjorde vi? Vad såg vi? Liten och frågvis. Frågor större än vad Du förstår. Oj vad jag har saknat Dig!

Jag har saknat Dig Stora också. Tålmodigt väntar Du på att Lillasyster ska prata klart. Sen vill Du berätta. Om Badparken och om lekar. Om nya leksaker och om hur Moster gjorde pumpan. Och om mostårtan med korven. Den var tydligen något alldeles extra. Du kryper också upp i knäet och säger -Jag har saknat dig Mamma. Ibland har jag gråtit efter dig.... men inte idag! och så piper Du iväg. Visar nya leksaker, visar pumpan med ljuset på balkongen. Innan Ni ska lägga Er, Du och Lilla, så busar Vi. Du får prata i baby-lyssnaren när Pappa och Lilla är i barnkammaren. Lilla blir paff, och glad. Du skrattar så Du kiknar. Lilla hör skrattet och kommer till oss. Vi busar på sängen innan Vi sover. Jag ligger hos Lilla tills Hon somnar. Och sen gör jag som jag brukar och kryper ner hos Dig en liten liten stund trots att Du redan sover. Jag vet att Du märker det ändå och kommer ihåg. Men mest gör jag det för min egen skull.....