En Lördagsförmiddag i November

Lördagsförmiddagar är bäst. Ni sover längre. Kommer upp och myser en stund i min och pappas säng. Sen tittar Ni på TV och vi får sova lite till. Idag byggdes det även en koja under soffbordet. När Ni börjar bli hungriga kommer Ni in till oss. -Nu är det dags att vakna! Mer mys i sängen. Ibland bus också. Sen frukost tillsammans i köket, länge länge. Vi pratar om veckan som varit, om vad vi ska göra i helgen och om vad som rör sig i era huvuden. Sen springer Ni iväg och jag och pappa får läsa tidningen och dricka en kopp till med kaffe. Om Vi inte har något inplanerat förstås. På våren och hösten är det Knytte och Mulle i Mölnbos skogar. Då kokar vi varm choklad, brer smörgåsar och packar ryggsäckar med matsäck och sittunderlag.

Nu är Mulle och Knytte slut sen fler veckor tillbaka. Idag bestämde Vi oss för att ta en promenad upp på Torekällberget. Vi skulle titta på djuren och fika. För ovanlighetens skull så här i november så sken solen från en klarblå himmel. Backen uppför till berget var brant. Stora pustade och stönade, oj vad jobbigt. Jag sa att om det var så jobbigt så behövde Vi nog träna på att gå upp för backen. Varje dag. Då, helt plötsligt, fanns det energi för att hoppa jämfota upp för backen, eller springa där det var som brantast. Lite trött var Stora längst upp ändå, men med tanke på hoppandet var det inte särskilt konstigt. Tänk att ha en femårings ork! Lilla varken pustade eller hoppade. Hon åkte nya fina vagnen. Den röda. Som rullar som på moln.

Djuren var spännande, Vi kom lagom till att ett mellanmål skulle delas ut av personalen och fick lära oss vad djuren heter och vad det tycker om att äta på. Alla utom korna. De ville hellre ligga i solskenet och ta det lugnt än springa efter ett par äppelbitar. Men Vi känner ju kor. Massor utav kor, inget nytt där. Där Vi bodde förut hade Vi ju kor på gården, så korna fick gärna ligga i solen och ta det lite lugnt. Stora pratade om att vissa kor drar kärror, de med horn. Vilket ledde oss in på en diskussion om vad det är som är så speciellt med oxar. - vad betyder kastrerad mamma? Det är inte alltid lätt, valet att försöka vara pedagogisk!

Efter den prövningen kom Vi fram till att det var dags för fika. Ni mina små tokiga ville ha varsin glass. Så här mitt i kalla hösten. Jag försökte övertala er att ta något annat, men gav upp. Isglass blev det, och sen fick ni springa Er varma inne på cafét i deras lekhörna innan det var dags att gå ner för berget igen. Det tyckte Stora var lättare; nedför. Jag försökte förklara nackdelarna med att springa i branta utförbackar. Problemen som det innbär när man måste stoppa. Stora såg inte problemet på samma sätt. Bara möjligheter. -Jag kan ducka mamma! När det kommer grenar. Hoppa när det kommer stenar så då gör det inget att det inte går att stanna. Då blev mitt mammahjärta oroligt. Och Stora fick lova att inte göra sån't..... aldrig aldrig, eller i vart fall inte när jag ser på. Jag försökte att inte tänka på det mer och vi gick hem och gjorde våfflor. Ni fick busbitar att äta i kojan under soffbordet medan Ni väntade på att det skulle bli klart. Spännande! Så spännande att när det väl var dags för att äta våfflorna i köket var Ni inte särskilt hungriga längre. Men så kan det gå. Ett pris väl värt att betala för känslan jag får när jag ser Er smita in i kojan och ha bus-picknik tillsammans på äkta mattan...

Så var ytterligare en lördagförmiddag lagd till historen. Även denna full av minnen. Soliga, kladdiga utflykts-, glass-, koj- och våffelminnen.