Kanske Då

Igår var Vi hemma min Lilla och Jag. Feber på måndagskvällen gjorde att Du fick stanna hemma med mig. Men oj vad Du var pigg på tisdagen. Upp och ner fram och tillbaka. På morgonen surade Du för att Du inte fick gå till dagis men sen var det fullt ös. Små små finskor låter mycket mycket när Du springer fortast fortast i hallen. Jag skulle till tandläkaren så Mormor kom förbi och var med dig en stund. Du ville kramas och pussas om och om igen innan jag fick gå. En gång fick jag vända i trappen, det var verkligen SÅ viktigt med en kram och en puss till. Tur att jag inte hade bråttom. Efter lunchen sov vi tillsammans. Det tycker jag är supermysigt, att få sova middag med Dig. Du ville sjunga sånger och pilla mig i ansiktet men till slut så somnade Du. På eftermiddagen hämtade Vi Storebror. Vi använder lilla vagnen. Du är alldeles för lång, men ett liv utan vagn det går bara inte. Du skulle ha med dig följande i vagnen: ett foto på dig själv, ett litet armband som E gjort till Dig för länge sedan, en halv macka och en kjol. Jag orkade inte ta striden, allt fick följa med. När Storebror sedan var hemma var det full ös igen. Sen film sen middag sen TV och sen sova. För första gången så låg Du och läste en saga alldeles själv så att jag fick lägga Storebror först. Det tyckte både jag och Storerbror var mysigt.

Idag Lilla hade vi en skrikmorgon, allt var fel. Du hade vaknat i fel säng, dvs min och Pappas, och på fel sida. Och när Vi kom till dagis bröt Du ihop när du insåg att Du inte fick följa med mig hem igen. Jag insåg att jag inte varit tydlig med att jag skulle lämna även Dig på dagis. Du var jätteledsen och Du fick vara det, jag väntade. Men tillslut samlade Du ihop dig själv och en av fröknarna fick ta Dig. Du vinkade och slängde slängpussar tillsammans med Stora. Jag undrar om Du någonsin kommer att förstå hur ont mitt hjärta gör när sådant händer. När Du eller Stora blir förkrossad för att jag lämnar Dig/Er. Kanske i en avlägsen framtid när Du själv får barn. Kanske då.

Flygödlors Sång och Lövens Beskaffenhet

På vägen till dagis idag så lyssnade Vi på flygödlornas sång bland träden. Du Stora, var helt fokuserad på allt som Du skulle berätta och på hur du skulle skrämma de andra barnen med berättelser om dinosaurier. Mest med T-Rex - för den är läskigast! Men Vi hann även prata om alla löven som ramlar ner. Hela tiden. Men inte igen. Nya löv varje gång. Varje gång Vi går förbi stora trädet så ligger det ett helt nytt berg av löv på gångvägen. -Hur många löv finns det egentligen - Vart tar de vägen? - Hur kommer de tillbaka upp på trädet nästa vår? Stora och Lilla hade många frågor.

Väl på dagis så gick lämningen jättebra. Den extra timmens sömn hade gjort Dig Lilla på extra bra humör. Av med overallen. INTE överdragsbyxor och randiga jackan, Overallen. Den rosa. Sen på med kjolen och koftan -Nu är jag fin Mamma! Som alltid vid lämning, kramar och pussar från Lilla. Och så måste jag lyfta upp Stora och kittla. Alltid kittla fastän att Du alltid säger - Inte kittla Mamma! Du skrattar och springer vidare. Vinkar i fönstret. Uppklättrad i rutchkanan tillsammans med Lillasyster. Vinkningar och Slängpussar. Så att jag kan klara mig en hel dag.

En Dag Som är Bara Din och Min

I natt ställde vi om klockan. När min Stora vaknar lyckas jag övertyga om att det fortfarande är natt eftersom att det är mörkt ute. Vi smyger ut ur barnkammaren. Dina fötter är som isbitar mot mina ben under täcket i sängen. -Du är varm som en Stekpanna Mamma! Jag och Pappa sover vidare. Du väntar in den nya dagen. En hel timme väntar Du, jag hör hur Du pratar tyst för dig själv. Funderar på vad som kommer efter 39. Börjar om på noll igen. - 35 36 37 38 39... 30-12? Nej. Noll igen... Du räknar och väntar. Lillasyster vaknar och sen är det dags för TVprogram. Playhouse Disney. Frukost; fil, tunnbrödsmörgås och apelsinjuice. Lillasyster Hon vill ha ägg men det vill inte Du. Bara lite. Bara det vita. Med salt men inte med kaviar. Vi pratar om vad det är för dag idag. Inte bara söndag utan även dagen då Vi ska ta tåget till Stockholm bara Du och Jag, och se Walking with Dinosaurs live på Globen. Du säger att Du är nervös och Vi pratar om hur de får robotorna att röra sig. Så att Du inte ska behöva bli rädd när Du ser dem.

Innan Vi åker byter Du om till en av tröjorna med Dinosaurier på, sen går Vi till tåget. Pendeltåg till Stockholm för första gången är också spännande även om sömnen kommer smygande i Älvsjö. Toakö och sedan lunch på McDonalds på Vasagtatan innan Vi tar tunnelbanan till Globen. En tunnelbanevagn full med barn med stjärnor i ögonen och spänningen stiger. Hela Globen är fylld med människor med höga förväntningar och när Du ska välja en souvenir kan mitt Mammahjärta inte hålla emot. Du väljer Dinosauretofflor och en liten sak som lyser. Jag väljer en T-shirt, till Dig så klart. Sen det nästan viktigaste: Popcorn och godis. Vi letar reda på våra plater på 8:e raden, petar in hörselskydden i örnen och väntar in att showen ska börja. Dinosaurierna är inte läskiga, bara coola och Du blir inte rädd. Bara en gång. När T-Rexen ryter och stirrar oss rakt i ögonen. Men det går bra. Värden för showen avslutar med att säga att dinosauriernas ättlingar fortfarande finns kvar bland oss. Att varje gång Vi ser en fågel så ser Vi egentligen en dinosaurie. Det ska Du berätta på dagis talar Du om på tåget på vägen hem. På vägen hem går Vi genom parken, för Du är inte mörkrädd och Du kan hålla mig i handen så att jag inte blir rädd. Mammas hjälte.

Väl hemma får Lillasyster låna saken som lyser så att Hon inte ska bli ledsen. Det fungerar och du visar dina Dinosauriefötter för Pappa. Du berättar för Pappa och Lilla A, men inte allt, vissa minnen har Vi tillsammans bara Du och Jag. Efter maten somnar Du helt utslagen i soffan. Imorgon är en ny dag, den börjar en timme senare än vanligt och kanske med kalla fötter under mitt täcke, igen. Livet är underbart.

Lilla A Röjer Runt

Lördag förmiddag. Storebror sitter som klistrad framför Lucky Luke. Nya filmer från Farmor. De måste hinnas ses innan Familjen ska iväg. Du Lilla A röjer runt. Dockan ska matas. Sitta i sin egen stol. Storebror konverseras. Pianot ska spelas lite granna. Gosedjuret ska ha bra utsikt över TVn för - Gosedjuret tycker om Lucky Luke! Fika dukas upp på soffbordet med finaste dockservisen. Dockvagnen dras några varv i hallen. Du gömmer dig bakom ett hörn och ropar -Bu! när jag går förbi. Pappa har jobbat och det har blivit lite smutsigt, då hjälper A till och damsuger. Det är första gången och jättespännande! - Jag och Pappa damsugar lite granna säger Du när jag kommer och tittar. Du är jättestolt. När det är klart får Du trycka på knappen så att sladden åker in. Det tycker Du är roligt och Du hoppar till lite på slutet. Vid den sista snärten när kontakten åker in. Under E s säng hittar Du en gammal Happy Meal leksak som Storebror fick för länge sen. En Hello Kitty. På snöre. Med en blomma längst ut. -Blommsnöre! Blomsnörekitty! Den kan man snurra på. Det måste Du visa Storebror. Pappa har satt in en lampa under E s säng, en loftsäng. Nu är det en koja där. En koja där man kan hitta roliga saker. Tiden går och Du fortsätter att röja runt. Glad och nöjd på egen hand.

Till En Lila Dinosaurie och En Blommig Elefant

Tack för att Ni finns där. För att ni gör mina barn trygga på natten och hjälper till att trösta när de är ledsna.

Dinosaurien, också kallad Dino, är inköpt i London av Tantann. Några månader innan hade Du E kommit fram till att dinosaurier var världens mest spännande. Det kom Tantann ihåg när hon stod där på Hamley’s. Det fanns en orange dinosaurie sen tidigare, inköpt i Argentina. Men när den lila kom så slog den ut all konkurrens. Egentligen fick Du en grön, och A fick den lila. Men den lila var ju en T-Rex och därför mycket coolare än den gröna (en spinosaurie?). Vi gjorde ett snabbt byte och A märkte aldrig skillnaden. Efter det har Du inte sovit en enda natt utan din Dino. Han är lila och cerise med ett snett leende. Allt det vita börjar bli lite grått, men jag vågar INTE tvätta. Och det går naturligtvis inte att få tag på en ny eller extra så Vi vaktar honom noga. Mycket noga. Som sig i och för sig bör med en köttätande dinosaurie som sover i en liten pojkes säng.

Elefanten, av Dig A även kallad Gosedjuret, köptes till Dig när Du var alldeles nyfödd. När jag gick in på HM och frossade i allt det rosa. Den är vit med rosa blommor och rosa öron. Den låg i nästan två år i en hög tillsammans med alla andra fina mjukisdjur som Du och Storebror hade fått under årens gång. Intresset var svalt. Men så kom helt plötsligt en förändring. Pappa säger att Han såg när Du gick igenom alla gosedjuren och ”provkramade” dem. Vilket var mysigast? Tydligen hade Du bestämt dig för att det var dags för ett gosedjur att sova med. Elefanten vann. Mjuk. Gosig. Och rosa så klart. Nu är den lite mer åt det grå-rosa hållet, mjukare än den var från början och luktar lite surt av all sömn, svett och tårar. Inte heller denna vågar jag tvätta. För även om den är köpt på HM så är det ju flera år sen. Inga fler i sikte att lägga på reservhyllan. Även denna får vi noga hålla reda på. Vilket är lite svårt då Du släpar med dig Gosedjuret överallt. Men inte till dagis. Så farligt vill Vi inte leva. Där så sover Du med Mivou (Milou) istället. Liten och luddig, men också trygg. Så ett tack även till Mivou. Och till Moster som köpt den i Paris.

Vagnen

Idag på morgonen så fick Vi gå till dagis. Det gick bra. A har tagit det bättre än jag hoppades, Hon är numera mycket fokuserad på att hon ska få en ny vagn. Helst ska den vara rosa. Det var ju inte precis vad jag hade tänkt... Vi får se vad Blocket har att erbjuda. Och vad försäkringsbolaget säger. E berättade för alla på dagis om den stulna vagnen. Pratade om det hela vägen hem också. Det är svårt att balansera det behovet med As behov av att INTE fokusera på att den gamla vagnen är borta.

En onsdagsmorgon

Imorse en chock. Någon har stulit vagnen ifrån dess plats precis innanför porten. Den av Lilla så älskade vagnen. Mys- och åka till dagis-vagnen. Den som A så gärna vill vara i att jag bar upp den för alla trapporna och ställde in den på en handduk i vardagsrummet när Hon var sjuk. Jag ringde Mormor som hade hämtat på dagis dagen innan –är du säker på att du ställde vagnen här? Men Mormor var säker. I telefon till henne sa jag – då har någon stulit den. A var helt övertygad om att den låg i Pappas bil och sa åt mig att hämta den, men E sa lite senare: -Jag hörde vad Du sa i trappen Mamma! Någon har stjälit vagnen! Varför gjorde de det? Det var ju VÅRAN vagn!

Jag tänker att Ni egentligen är för små för att behöva bli brottsoffer. Mina barn som brottsoffer, en obehaglig tanke. Sen tänkte jag på alla de brott som barn kan utsättas för (för sådan är jag, det kommer Ni att lära er) och att det här var förargligt men inte hela världen. Men hur förmedlar jag det till Lilla A? För det är ju ändå en traumatisk upplevelse, lite att inse sin egen sårbarhet eller i vart fall Mamma och Pappas. Det är inte viktigt med världsliga saker, men för A handlar det ju inte om en ägodel så mycket som om trygghet. Jag förbereder mig för att prata med E som redan har förstått, och för att vara beredd när A förstår att vagnen är borta. För alltid. Fy för de som stjäl från barn.

Just nu

E: min Stora. Som inte vill kallas för ”lilla gubben”, eller ”min prins”. – Nej Mamma! Du ska kalla mig för Hjärtat. Det tycker jag om! Det är klart att jag ska kalla Dig för Hjärtat, även om Du också är min prins. Du är stor nu, vågar inte säga att Du ibland vill vara liten. Men det är ok. Jag förstår. Du får sitta i mitt knä, Du bestämmer när. Det är precis som i sången: ”så stor och stark på dagen, men så liten mitt i natten, när ingen ser, när ingen vet kommer gråten mitt i skratten”. Precis så. Fem år, vild och fri men ändå osäker.

A: min Lilla som också vill vara stor. Vara en duktig tjej. Men Du vill också att jag ska bära, hålla om och mysa. Hud mot hud är bäst. Mjuka armar, varm andedräkt i halsgropen, lockar i nacken, höra mitt hjärta slå. Slå för Dig och för Storebror. Men så plötsligt; arg! Inte röra! Inte klappa! Inte hålla! Skrik-arg! Vill INTE!. Fel kläder. Fel skor. Fel lampa. Fel bok. Fel film. Fel docka. Fel filt. Och jag får inte säga till Dig. Tårar, darrande underläpp, böjt huvud, titta under lugg. Ibland kallar jag Dig för min lilla ”drama-queen”, fast jag egentligen vet att Du gör det för att Du faktiskt tycker synd om dig själv. Men det går över. Du lugnar ner dig och sen...- Nu är jag glad igen Mamma! Två och ett halvt år, mitt emellan litet barn och ”kan själv”.

En Början

I mina tankar har jag skrivit till Er alltid. I mitt hjärta finns tusentals ord och rader, minnen och ögonblick. Nu gör jag ett försök att skriva så att det finns kvar, kvar att läsa, kvar att hjälpa till att minnas. För Er och för mig. Jag vill, och kommer att försöka att, skriva kort. Med hjärtat, men utan litterära ambitioner. Utan tankar på meningsbyggnad och struntandes i skrivregler. Jag skriver för Er, men låter även andra läsa. Jag kan inte återge allt som hänt tills nu, men blandar stunder i nuet med minnen som jag redan har. Håll till godo.