En onsdagsmorgon

Imorse en chock. Någon har stulit vagnen ifrån dess plats precis innanför porten. Den av Lilla så älskade vagnen. Mys- och åka till dagis-vagnen. Den som A så gärna vill vara i att jag bar upp den för alla trapporna och ställde in den på en handduk i vardagsrummet när Hon var sjuk. Jag ringde Mormor som hade hämtat på dagis dagen innan –är du säker på att du ställde vagnen här? Men Mormor var säker. I telefon till henne sa jag – då har någon stulit den. A var helt övertygad om att den låg i Pappas bil och sa åt mig att hämta den, men E sa lite senare: -Jag hörde vad Du sa i trappen Mamma! Någon har stjälit vagnen! Varför gjorde de det? Det var ju VÅRAN vagn!

Jag tänker att Ni egentligen är för små för att behöva bli brottsoffer. Mina barn som brottsoffer, en obehaglig tanke. Sen tänkte jag på alla de brott som barn kan utsättas för (för sådan är jag, det kommer Ni att lära er) och att det här var förargligt men inte hela världen. Men hur förmedlar jag det till Lilla A? För det är ju ändå en traumatisk upplevelse, lite att inse sin egen sårbarhet eller i vart fall Mamma och Pappas. Det är inte viktigt med världsliga saker, men för A handlar det ju inte om en ägodel så mycket som om trygghet. Jag förbereder mig för att prata med E som redan har förstått, och för att vara beredd när A förstår att vagnen är borta. För alltid. Fy för de som stjäl från barn.