Just nu

E: min Stora. Som inte vill kallas för ”lilla gubben”, eller ”min prins”. – Nej Mamma! Du ska kalla mig för Hjärtat. Det tycker jag om! Det är klart att jag ska kalla Dig för Hjärtat, även om Du också är min prins. Du är stor nu, vågar inte säga att Du ibland vill vara liten. Men det är ok. Jag förstår. Du får sitta i mitt knä, Du bestämmer när. Det är precis som i sången: ”så stor och stark på dagen, men så liten mitt i natten, när ingen ser, när ingen vet kommer gråten mitt i skratten”. Precis så. Fem år, vild och fri men ändå osäker.

A: min Lilla som också vill vara stor. Vara en duktig tjej. Men Du vill också att jag ska bära, hålla om och mysa. Hud mot hud är bäst. Mjuka armar, varm andedräkt i halsgropen, lockar i nacken, höra mitt hjärta slå. Slå för Dig och för Storebror. Men så plötsligt; arg! Inte röra! Inte klappa! Inte hålla! Skrik-arg! Vill INTE!. Fel kläder. Fel skor. Fel lampa. Fel bok. Fel film. Fel docka. Fel filt. Och jag får inte säga till Dig. Tårar, darrande underläpp, böjt huvud, titta under lugg. Ibland kallar jag Dig för min lilla ”drama-queen”, fast jag egentligen vet att Du gör det för att Du faktiskt tycker synd om dig själv. Men det går över. Du lugnar ner dig och sen...- Nu är jag glad igen Mamma! Två och ett halvt år, mitt emellan litet barn och ”kan själv”.