Av Kärlek till Dig eller Trotsens Förutsättningar

Igår kväll var det kompisar på besök. Jag och Pappa drog hem två barnvagnar och totalt fem barn från dagis. Full rulle med andra ord. Jag var lite nervös innan och tänkte att Vi får ta det en minut i taget, men det gick jättebra. Jag tycker att det är fascinerande att barn, även Ni mina hjärtan, alltid är så mycket snällare och lugnare när föräldrarna inte är med. Jag har samma upplevelse sedan tidigare, små kompisar på besök som beter sig hur lugn och fint som helst. Sen kommer deras mamma och/eller pappa och allt blir annorlunda. Skrik och tårar. Så när jag har lämnat bort Er för en dag eller två och får höra hur otroligt snälla Ni har varit så behöver jag inte längre vara skeptisk. När jag sitter mitt i ett kaos av skrik, krav på uppmärksamhet och tårar kan jag tänka att ”ja, så har det nog varit”. För jag har ju sett det själv, från andra sidan.

Nästa fråga jag ställt mig är då ”varför”, varför i hela världen fungerar det så? Men svaret jag fått är enkelt. Barn bråkar bara med dem som de är helt trygga med, som de vet finns kvar även efter ett bråk. Och som de litar på att de finns där för dem oavsett. Alltså är påklädningstrots, matvägran, skrik, bråk och tårar en kärleksförklaring! Det handlar bara om vilket perspektiv jag väljer att se det hela med... och då är det ju egentligen inget att orda om!