För Du är ju Stor

-När kommer jag att få ett större bord mamma? Det är en fråga som jag hör dagligen. Du Stora sitter böjd över barnkammarmöbeln (litet bord och tre små stolar, modell IKEA) och Du drar långa raka streck med penna och linjal. Vi har plockat fram en skrivbok och Du har själv skrivit ditt namn och noga bokstaverat H Ä R Ä R V Å R A T A L F A B sen tog det slut med plats. Vid det lilla lilla bordet i barnkammaren fylls boken av bokstäver, teckningar och ritningar till hus och viktiga maskiner. Pennan, linjalen och ett förstoringsglas förvaras i en burk högt uppe på Din hylla så att inte Lilla ska nå dem. Du kan ta ner dem själv ändå, för Du är ju stor. Men det är lite trångt att jobba vid bordet tycker Du. Särskilt när Lillasyster också ska vara med. Samtidigt är det så mycket roligare att jobba just i barnkammaren än i tex köket. Lösningen? Ett köksbord i barnkammaren. Ett riktigt stabilt, med två stabila stolar till. Beställningen är lagd, det kommer en påminnelse varje dag. Jag måste bara hinna fixa. Tålamod är också en dygd...

Ord Påverkar Handlingen

Jag är en person som tycker att det är viktigt med ord. Att hur vi formulerar oss formar den verklighet vi lever i. De ord och de metaforer som vi använder påverkar hur vi agerar, vad vi minns och hur de runt om kring oss svarar. Dessutom är jag barn till en språkfokuserad jurist. Lilla Du verkar har plockat upp stafettpinnen. Ord påverkar handlingen. Hört i helgen:

Stora: Mamma Lilla puttade mig! Hon måste säga förlåt!

Lilla: Nehej

Stora: Joho

Lilla: Nehej

Stora: Joho, hon gjorde det jag lovar!

Jag: Lilla puttade du Storebror?

Lilla: Nehej, jag har inte puttat honom. Jag SLOGDE honom!

När i ditt två och ett halvt år långa liv har du hunnit plocka upp det här? Eller kommer det med generna? Framförallt kan jag ju fundera på vartåt det barkar, och vilka krav på exakta formuleringar som ligger i min framtid. Tur att äpplet inte faller långt från trädet och att jag är förberedd!

Med Legobilder Upptryckta i Ansiktet

Igår jobbade jag sent. När jag kom hem fick jag tydliga order av pappa att Du Stora väntade på att jag skulle mysa, släcka lampan och stoppa om. Jag smög in i barnkammaren. Klättrade upp för stegen till Din säng. Du hade bäddat ner både din lila och din orangea dinosaurie brevid Dig. De hade filt och kudde och en egen leksakskatalog. Tyligen tyckte de om Hello Kitty. Du låg på din katalog. Med legobilderna upptryckta i ansiktet, glasögonen på sniskan och lampan tänd. Jag bäddade ner Dig, tog av Dig glasögonen, Släckte lampan och plockade bort båda katalogerna. Sen myste jag lite innan jag lämnade Dig för natten. Min stora stora kille.

I En Liten Hemlig Ask

Lilla du kramar mig så underbart. Med HELA kroppen. Du viker benen runt min midja, håller armarna hårt om halsen, viker in huvudet och vill vara så alltid alltid. Varligt tar jag bort dina armar, då får jag en puss. Ibland på kinden. Ibland på pannan. Ibland på munnen. - Jag eeeeelskar dig mamma säger Du så att mitt hjärta sväller i kroppen. Snart, snabbare än man tror, så blir Du stor. Då vill jag minnas känslan av dessa kramar mot min kropp. Jag lagrar kroppsvärmen och kärleken inuti mig. I en liten hemlig ask. En som alla "jag hatar dig mamma" kommentarer i tonåren aldrig kan förstöra.

Jag Vet att Det är Värt Det

Ibland lägger jag av mig mina vanliga kläder och förvandlar mig till en hjälte... En fritidspolitiker. Stora kallar det för "bestämmarjobbet" (tillskillnad från "räkna pengar jobbet"). Lilla tycker bara att jag ska strunta i det och alltid alltid vara hemma med henne och Storebror. Och det är klart att jag gärna vill vara hemma hos Er. Hinna träffa Er varje kväll. Mysas, äta middag, titta på Bompa, somna i Era sängar. Men jag har en övertyglese. Och en dag när Ni kanske läser detta, hoppas jag att Ni kan förstå att jag faktiskt gör det till stor del för Er skull. För här på mitt "bestämmarjobb" tar jag ansvar och ställning för Er nutid och Er framtid. Jag vet att ett beständigt demokratiskt samhälle bygger på att det finns människor som är beredda att lägga en del av sin tid. Av sitt engagemang. Av sitt liv. Jag vill bidra med min kompetens för att hjälpa till att bygga det samhälle som jag och många andra ska lämna över till Er. Er och Era vänner, Era ovänner också för den delen. Och det tar lite tid. Tid från Er, men för Er.

När ni blir större så hoppas jag att Ni ska förstå att jag är principfast, har integritet och en stark tro på ett bättre samhälle. Att jag tror på allas lika rätt och värde. Att jag är beredd att kämpa för det och för många andra saker. För så viktiga frågor kan man intebara klaga på utan att göra något, inte bara lämna till "någon annan" att fixa. Jag kliver fram och tar ansvar. Jag saknar Er varje gång, men vet att det är för Er och för alla andra som är svaga i samhället....

Undrar Vad Min Feng Shui Bok Säger om Det?

När jag och pappa ska gå och lägga oss så uppmärksammar vi en annorlunda inredningslösning. Jag vet att jag kom in i sovrummet och överaskade två små Riddare som hade fullt upp med bus, men ärendet i sig gjorde att jag inte kom ihåg att fokusera på orsaken till era skyldiga miner och fnitter. Vi fokuserade på att plocka ihop kojan i vardagsrummet istället. Eller. Stora fokuserade på det. Lilla fokuserade i stället, som vanligt, på att INTE hjälpa till. Hon är för trött. För liten. För kall. För varm. Eller helt enkelt bara borta! I en garderob eller under ett bord. Jag och Stora hjälptes åt. Vi letade reda på Lilla som till slut hjälpte till lite i vart fall. Besöket i sovrummet föll i glömska snabbar än jag hann säga -Nu är det dags att.... På städningen följde Sagor och Nattning. Somna i Lillas säng. Krypa upp i Storas. Somna där också. Försöka vakna en stund i varje fall.

Men när överkastet ska tas av vår säng blir vi påminnda. Underifrån sängen hörs galloppljud och gnäggande. Ni har byggt ett stall under vår säng. Inpetade under min sida av sängen låg era käpphästar, varav Lillas låter när det rör sig. Galopp galopp iiiihiii. Där fanns även mat till hästarna. Alltså inte bara inkastade där utan mer genomtänkt bosatta där. Jamen ett stall i sovrummet, varför inte? Undrar vad min feng shui bok säger om det?

En Lördagsförmiddag i November

Lördagsförmiddagar är bäst. Ni sover längre. Kommer upp och myser en stund i min och pappas säng. Sen tittar Ni på TV och vi får sova lite till. Idag byggdes det även en koja under soffbordet. När Ni börjar bli hungriga kommer Ni in till oss. -Nu är det dags att vakna! Mer mys i sängen. Ibland bus också. Sen frukost tillsammans i köket, länge länge. Vi pratar om veckan som varit, om vad vi ska göra i helgen och om vad som rör sig i era huvuden. Sen springer Ni iväg och jag och pappa får läsa tidningen och dricka en kopp till med kaffe. Om Vi inte har något inplanerat förstås. På våren och hösten är det Knytte och Mulle i Mölnbos skogar. Då kokar vi varm choklad, brer smörgåsar och packar ryggsäckar med matsäck och sittunderlag.

Nu är Mulle och Knytte slut sen fler veckor tillbaka. Idag bestämde Vi oss för att ta en promenad upp på Torekällberget. Vi skulle titta på djuren och fika. För ovanlighetens skull så här i november så sken solen från en klarblå himmel. Backen uppför till berget var brant. Stora pustade och stönade, oj vad jobbigt. Jag sa att om det var så jobbigt så behövde Vi nog träna på att gå upp för backen. Varje dag. Då, helt plötsligt, fanns det energi för att hoppa jämfota upp för backen, eller springa där det var som brantast. Lite trött var Stora längst upp ändå, men med tanke på hoppandet var det inte särskilt konstigt. Tänk att ha en femårings ork! Lilla varken pustade eller hoppade. Hon åkte nya fina vagnen. Den röda. Som rullar som på moln.

Djuren var spännande, Vi kom lagom till att ett mellanmål skulle delas ut av personalen och fick lära oss vad djuren heter och vad det tycker om att äta på. Alla utom korna. De ville hellre ligga i solskenet och ta det lugnt än springa efter ett par äppelbitar. Men Vi känner ju kor. Massor utav kor, inget nytt där. Där Vi bodde förut hade Vi ju kor på gården, så korna fick gärna ligga i solen och ta det lite lugnt. Stora pratade om att vissa kor drar kärror, de med horn. Vilket ledde oss in på en diskussion om vad det är som är så speciellt med oxar. - vad betyder kastrerad mamma? Det är inte alltid lätt, valet att försöka vara pedagogisk!

Efter den prövningen kom Vi fram till att det var dags för fika. Ni mina små tokiga ville ha varsin glass. Så här mitt i kalla hösten. Jag försökte övertala er att ta något annat, men gav upp. Isglass blev det, och sen fick ni springa Er varma inne på cafét i deras lekhörna innan det var dags att gå ner för berget igen. Det tyckte Stora var lättare; nedför. Jag försökte förklara nackdelarna med att springa i branta utförbackar. Problemen som det innbär när man måste stoppa. Stora såg inte problemet på samma sätt. Bara möjligheter. -Jag kan ducka mamma! När det kommer grenar. Hoppa när det kommer stenar så då gör det inget att det inte går att stanna. Då blev mitt mammahjärta oroligt. Och Stora fick lova att inte göra sån't..... aldrig aldrig, eller i vart fall inte när jag ser på. Jag försökte att inte tänka på det mer och vi gick hem och gjorde våfflor. Ni fick busbitar att äta i kojan under soffbordet medan Ni väntade på att det skulle bli klart. Spännande! Så spännande att när det väl var dags för att äta våfflorna i köket var Ni inte särskilt hungriga längre. Men så kan det gå. Ett pris väl värt att betala för känslan jag får när jag ser Er smita in i kojan och ha bus-picknik tillsammans på äkta mattan...

Så var ytterligare en lördagförmiddag lagd till historen. Även denna full av minnen. Soliga, kladdiga utflykts-, glass-, koj- och våffelminnen.